så när psykiatern säger att du inte är galen

jag var hos min psykiater i förrgår och det var på flera sätt exakt det jag behövde
denna gången satt f.ö. Martin med mig (utifall en psykologisk torped skulle kika in utan att jag ens skulle märka av den.. jo först någon timme senare förstås)
jag brukar kunna stå upp för mig själv ganska bra på egen hand - men jag glömmer av en jävla massa som jag stört mig på sen sista gången jag träffade respektive irritationsmoment
saker jag tänkt på länge att jag måste ta upp.. ta upp ordentligt så att personen lyssnar

hur som helst så hade hon inga dumheter för sig denna gång
snarare var det just min psykiater som starkt påpekade att det inte kunde ha varit en ångestattack som gett mig dessa bedövningskänslor
jag visade henne utskriften från min utskrivning den 8:e maj där det tramsades om att det skulle vara "lätta" symtom och kontentan att det rörde sig om en ångestattack
när min psykiater läste det så skakade hon på huvudet och sa att en ångestattack handlade det definitivt inte om
när jag sa att jag kände mig tacksam och kunde slappna av lite när hon bekräftade att det inte berodde på något psykiatriskt så svarade hon med orden "det trodde du väl inte inte heller?"

nä, jag trodde inte det egentligen
jag tyckte det var helt bisarrt att de skickade hem mig med såpass stort känselbortfall som jag nu har haft - oförändrat sen den 7:e maj
men. det var ju just de sk specialisterna som satte tvivel i mitt huvud
att tvivla på om en överdriver sina egna symtom och att allt egentligen kanske alltid har att göra med ens psykiska hälsa gör rätt mycket med en persons självkänsla
som jag nu gjort sen den 8:e, så har jag inte bemödat mig att söka för den kvarstående problematiken (som jag upplever det - tandläkarbedövning - käke, hals, nacke, skuldra, axel och en bit ner över nyckelben/bröst)
nä, jag har istället väntat på att det ska gå över

lucky me helt enkelt att jag som sagt hade en tid på öppenpsyk där läkaren om och om igen gjorde sitt för att övertyga mig
det var dåligt och felaktigt hur de på sjukhuset hade diagnostiserat mig
jag tror till och med att hon blev [väldigt] förvånad över hur de hade resonerat kring ångesttjafset och än värre hur det skulle kunna manifestera sig i min kropp med tydliga neurologiska symtom
jag har verkligen kastas fram och tillbaka i mina egna bedömningar den senaste veckan
en sak är säker, jag har inte litat ett skit på mig själv.... ingen annan verkade ju ta det för vad jag beskrev det som

men igår,  ringde jag upp läkaren som skrev ut mig och skällde ut honom på väldigt inzi-eskt vis
berättade för honom att han behandlat mig riktigt illa (man måste drama till det ibland om man själv anser att det är brått med ordentliga undersökningar och vård)
då tog det inte en sekund innan han höll med mig att jag ska göra fler undersökningar, träffa neurologen and so on
när jag ifrågasatte varför de skrivit ut mig med diagnosen "ångestattack" å samtidigt återgav min psykiaters tycke (vilken var att det att var helt löjligt omöjligt det hela) ja då flikade han snabbt in att de inte hade varit helt säkra när de skrev ut mig utan bara sett det som en möjlighet
wells, det är inte vad som står på mitt utskrivningspapir
han gjorde det väldigt lätt för sig själv att framstå som en idiot som inte kunde erkänna att de inte undersökt mitt case ordentligt

platsbrist och prioriteringsfrågor kommer inte så bra överens
anywho så sa han att jag kan komma dit vid 11 imorgon, neurologen hade tyckt som så mellan samtalen
vet inte mycket om vad som är vad egentligen
men tack för kaffet iaf dåra!

nu har jag raljerat färdigt och förhoppningsvis kan jag sluta vara arg
sov gott alla

när läkarna tror att du är på väg att få en stroke

Jag har känt mig lokalbedövad/tandläkarbedövad i en viss del av ansiktet; ner över översta delen av bröstet; uuut i armhålan; halva örat, halva nacken och halsen samt ner över skuldran på samma sida.

Och efter en natt på stroke-avdelningen så avslöjar neurologen att det rörde sig om en ångestattack.

Brukar ångestattacker bringa 4 dagar av dessa symtom? Jag försöker verkligen slappna av men än så länge har jag ingen känsel tillbaka där.

Ni vet när benet eller annan lem somnat? Eller ifall du som jag har haft för mycket död hud på fotsulan (vilken inte går att känna)? Eller som sagt lokalbedövning..
Jamen, då är du som jag! Skitbra, inte sant?

Jag kan pierca mig nu om jag vill - över en ganska stor yta utan att bemöda mig att känna smärta.. tehe.. Kanske är det läge?

edit: Våga inte lägga en hand på oss - eller andra katter. Inte en katt till ska mista sitt liv. Enbart pga din mors rötna otur att råka ge just dig liv? Skulle inte tro det..

Rör inte heller andra varelser! Vi avskyr dig kattmördare. Du är patetisk och kommer åka fast just därför.
Plocka inte upp någon av oss bara för att vi tidigare alltid litat på människor. Vi vet inte hur du ser ut ännu men eftersom vi är katter med många vackra egenskaper, bl a som att gå fram till främlingar för att be om kel betyder inte att du får ta i sådana som oss. Du ska nog hålla dig till att enbart röra dig själv!
Vi föraktar dig!
Så F U !

hälsningar från i övrigt fredsälskande Ronja och Venup, samt Helena (hon som vann på lotto när hon träffade oss)

thats right, den är riktad mot dig/er

ah just det, du är inte unik ens

vad du kommer hata dig själv när du åker fast, 

hur en i mängden - och hur solklart just detta faktum är för oss alla - kan man verkligen stå ut med sig själv att vara - när man inte är något bättre än en sådan som kopierar andras syfte i livet

http://www.dailymail.co.uk/news/article-1328172/Hunt-Cat-Killer-33-pets-poisoned-antifreeze.html

de finns hur många fall som helst om man vet hur man använder google

han är inget annat än en (förtjänar inte det vanliga uttrycket)

imiterande flöjt! måste vara tufft att inte ha en egen - i ordens rätta bemärkelse - personlighet samt unik, egna tanke i huvudet

Doctor Who (David Tennant) & Capt Jack Harkness (John Barrowman)

Comic con 2009.
Ja, de spelar ju bara mina favoritkaraktärer i Doctor Who och Torchwood! Mina ben blir till gelé :)

ifall ni vill se kyssen så kommer den först vid 5.03

men ni som är anhängare till Whoismen borde förstås titta på allt  av självklara skäl

jag äger rätten till mitt åldrande

Så igår fyllde jag 36. Undrar hur man "fyller" en ålder men.. det ska inte handla om sådant idag.
Min underbare Martin firade mig från morgon till kväll. Han sa dock "det är 37 du fyller nu, eller hur?" när han var nyvaken men det var bara roligt att ge honom den där blicken och ta upp det på skoj under dagen.

Jag känner mig låg idag men det har med självförebråelse och sjukdom att göra. Inget som inte kommer gå över.

Det otroligt bra:iga i mitt liv är Martin. När vi är tillsammans (när jag inte gömmer mig i panikrummet) så känner jag hur all den bördan jag burit på i mitt liv, den bara försvinner sådär poff.
Det är naturligtvis inte så hela tiden med tanke på att jag kan ha haft en helvetes, ångestdag eller sjunkit ner i "depressionsskov" under dagen då han varit på jobbet. Så när han kommer hem kan han råka ut för tjejen i Ringu eller Linda Blair när hon tappade det..

Nu låter det som att jag är beroende av Martin men så är det inte riktigt. Jag kanske är beroende på det sättet att jag inte vill bli av med honom eftersom han är min livs kärlek and so on.
Men jag är med honom av ren, obesudlad kärlek.

Vi bär varandra har vi kommit fram till. Ja, inte bara i dåliga tider utan även när det gäller småsaker. Något som gör mig tillfälligt förbannad eller ledsen eliminerar han på sitt Martinska manér.

Så att fylla 36 eller 37 är iallafall inte obehagligt på något sätt. Jag börjar närma mig den där siffran som alla krisar ner sig över. Men att åldras är inte så tokigt ändå. Speciellt inte om jag får göra det med den jag älskar.

skrivet av en tvättäkta cyniker ha ha

när vi inte kan hjälpa oss själva

Hjälp andra istället - Maasai-folket

inte mycket till inlägg men jag håller tyvärr kvar det mesta i huvudet för tillfället

jag föraktar åtminstone inte medkänsla

medkänsla är det vackraste jag vet

jag må vara emot tusentals på tusentals saker i världen
däribland att världen ens finns
eller jag menar mänskligheten, världen i övrigt tycker jag rätt bra om
jag är fan emot fler saker än jag är för några
jag är en skadad cyniker som tycker hon har sett sitt av sin egna art
så det räcker och bli över!
det skulle kräva så mycket av mig att hitta några bra hos oss människor
ja, fler än de få jag känner till
jag känner sällan hopp eller något positivt ö.h.t för verkligheten
det pekar (i min mening) mot att naturen kommer att låta de dummaste att överleva just för att de i sig fortplantar sig som om de tror att deras avkomma vore religion
religion i övrigt tänker jag inte gå in på, det skulle ta för lång tid

men jag vet något vackert, som åtminstone startar som ett frö inom majoriteten
och det är medkänsla
jag älskar medkänsla
tror t.o.m att medkänslan i världen (den som finns) är orsaken till att jag inte fler gånger försökt ta mitt egna liv
och medkänsla smittar av sig, nästan alla som blir medvetna om att de givits medkänslan tar det med sig
jag önskar det kunde rädda det människosläktet som jag idag, som helhet föraktar